Freiis bloggar

För exakt tre år sedan hände världens största katastrof. Världens största. Min älskade pappa gick bort. Känns fortfarande helt overkligt. Känns som om det var igår du somnade in samtidigt som det känns som en evighet sen. Usch! Tre år! Sjukt! Jag sa till Johanna i fredags att vad skulle jag berätta för dig om du kom tillbaka....hmm...känns som om livet rullar på. Bara det är ju hemskt. Saknar dig så fruktansvärt mycket pappa! Du fattas i mitt liv! Älskar dig och tänker på dig varje dag.

Besök gärna pappas minnessida och tänd ett ljus för honom.

Puss

Mycket nu som får mig att tänka på min pappa. Min söta väns mormor är svårt sjuk i cancer. Cancer! Det är nog det hemskaste ord jag vet. Det ondaste jag vet. Det var det som tog ifrån mig min pappa. Min farfar. Min moster Lillan. Jag vill bara krama om henne och säga att allt kommer bli bra. Att mormor kommer bli bra. Men jag kan inte. Det har gott så långt att läkarna inte vill ge ett enda litet hopp. Usch! Även min älskade Ulla har förlorat sin bror i denna hemska sjukdom för någon vecka sen. Hemskt! Jag är så ledsen för deras skull. Allt detta har gjort att tankarna och känslorna kring pappas död kommit tillbaka. Egentligen inte på ett dåligt sätt. Det har snart gått tre år och jag kan nu se hans död ur ett annat perspektiv. Jag saknar honom lika mycket och jag kan få tillbaka alla känslor kring händelsen. Kan t.o.m känna lukter. Men jag känner inte paniken och frustrationen lika starkt. Det är som om känslan blandats ut med en gnutta ackseptans. Men jag har fortfarande svårt att förstå hur jag klara mig så bra utan min pappa. Hur bär jag mig åt? Tre år snart! Tänker på honom varje dag!!! Saknar honom så mycket!

Till minne av min pappa

Varför känner man sig så ensam när man är ledsen? Är det för att man är så ensam med sina känslor just då? Att även om man har personer runt om sig så är det svårt att förklara hur man känner och därför blir man ensam i sin sorg? Jag känner alltid så när jag blir ledsen för något. Kanske för att jag har svårt att dela med mig av mig själv. Vet inte!

Idag har det inte varit någon bra dag. Var hyffsat bra på jobbet ändå även om det inte var perfekt. Jag känner inte att jag har så mycket stöd i det jag gör och tar mig för. Ska man inte känna sig stolt över sig själv??? Kanske ligger hos mig?

Jag vill alla så väl. Jag försöker vara den glada och pigga. Artiga och trevliga. Den som alltid finns där, som man kan prata med när man är ledsen. Jag trivs i den rollen. Det är ju så jag är. Jag tar inte för givet att alla andra ska vara så mot mig men jag förväntar mig att mina absoluta närmaste ska behandla mig med respekt och inte förolämpa mig eller vara taskiga.
Idag hände en sak som gjorde mig så fruktansvärt ledsen, besviken och chockad. Jag blev utskälld av en person som står mig nära, mitt framför ögonen på folk som jag bara känner ytligt för något som jag absolut inte gjorde med flit. Något som för mig inte var en stor sak alls och som jag överhuvudtaget inte kan förstå. Jag kan förstå att person blev stött men absolut inte hur man kan göra detta mot någon man tycker om. Personen gjorde sig sen rolig på min bekostnad och alla skrattade. Jag tror aldrig jag har kännt mig så förolämpad i hela mitt liv.

Jag har åkt bil ikväll! Det är min bästa terapi. Sen har jag varit hos min lillasyster. Bulan! Hon gör mig glad och henne kan jag prata med om allt. Vet att hon förstår. Vi behöver inte säga vad vi menar alla gånger (även om jag ALLTID är övertydlig och detaljerad. Blir fan trött på mig själv. Booooring) vi förstår varandra ändå. Syskontelepati?

Försök att behandla andra så som du själv vill bli behandlad, även om man ibland kan göra/säga saker innan man tänker.

XXX