Freiis bloggar

Varför känner man sig så ensam när man är ledsen? Är det för att man är så ensam med sina känslor just då? Att även om man har personer runt om sig så är det svårt att förklara hur man känner och därför blir man ensam i sin sorg? Jag känner alltid så när jag blir ledsen för något. Kanske för att jag har svårt att dela med mig av mig själv. Vet inte!

Idag har det inte varit någon bra dag. Var hyffsat bra på jobbet ändå även om det inte var perfekt. Jag känner inte att jag har så mycket stöd i det jag gör och tar mig för. Ska man inte känna sig stolt över sig själv??? Kanske ligger hos mig?

Jag vill alla så väl. Jag försöker vara den glada och pigga. Artiga och trevliga. Den som alltid finns där, som man kan prata med när man är ledsen. Jag trivs i den rollen. Det är ju så jag är. Jag tar inte för givet att alla andra ska vara så mot mig men jag förväntar mig att mina absoluta närmaste ska behandla mig med respekt och inte förolämpa mig eller vara taskiga.
Idag hände en sak som gjorde mig så fruktansvärt ledsen, besviken och chockad. Jag blev utskälld av en person som står mig nära, mitt framför ögonen på folk som jag bara känner ytligt för något som jag absolut inte gjorde med flit. Något som för mig inte var en stor sak alls och som jag överhuvudtaget inte kan förstå. Jag kan förstå att person blev stött men absolut inte hur man kan göra detta mot någon man tycker om. Personen gjorde sig sen rolig på min bekostnad och alla skrattade. Jag tror aldrig jag har kännt mig så förolämpad i hela mitt liv.

Jag har åkt bil ikväll! Det är min bästa terapi. Sen har jag varit hos min lillasyster. Bulan! Hon gör mig glad och henne kan jag prata med om allt. Vet att hon förstår. Vi behöver inte säga vad vi menar alla gånger (även om jag ALLTID är övertydlig och detaljerad. Blir fan trött på mig själv. Booooring) vi förstår varandra ändå. Syskontelepati?

Försök att behandla andra så som du själv vill bli behandlad, även om man ibland kan göra/säga saker innan man tänker.

XXX